Okej, jag har inte kollat utanför fönstret ännu så har ingen aning
om vad det är för väder ute. Men jag har en känsla, en känsla som säger mig att
det är mörkt och kallt ute och att jag borde stanna i sängen idag
då allting kommer gå emot mig. Det känns som att ingenting gör mig
lycklig längre, inte ens mina närmsta vänner, någonting är så fel och
i ärlighetens namn så vet jag precis vad det handlar om.
Kärlek, det handlar om kärleken till den kille som jag har haft det så fruktansvärt
svajigt med nu senaste tiden. Han vill och ännu mera ena dagen och andra dagen
är allting för "jobbigt" runt omkring honom så då vet han inte vad han vill längre.
Jag har hamnat i kärleksfällan, jag vill vara arg på honom men jag kan inte,
jag skickar ett elakt sms men två minuter senare gråter jag och skriver förlåt.
Jag vill träffa honom och få reda ut allting, vill börja om igen, som vi redan gjort
4 gånger... Varje gång jag tänker på honom och pratar med honom så gråter jag,
och om det inte handlar om tårar så gråter jag på insidan. Han har verkligen förändrat mitt
liv, han gjorde mig lycklig, han gjorde mig till en livsälskare och han gav mig styrkan till allt.
Samtidigt så har ingen sårat mig lika mycket som han gjort, ingen annan har
fått mig att må så dåligt så som han lyckats med. Varje gång han säger förlåt så godtar jag det,
många skulle säkert säga att jag är dum i  huvudet och borde glömma den här personen.
Men jag tror inte att någon mer än jag förstår hur mycket han betyder för mig,
jag tror inte någon vet hur mina känslor är just nu. Jag kan inte ens förklara för honom,
jag vågar inte ens säga till honom att jag.. att jag verkligen älskar honom!
Jag önskar att livet var lättare, med utmaningar såklart men inte BARA utmaningar!

Vart är jag på väg egentligen? Är jag desperat eller bara.. väldigt.. KÄR!?